I huvudet på dijana.

Jag är också mänsklig precis som ni och självklart
har jag också ett dilemma/problem.Här skriver jag
även mina men ibland kan de skrivas i gåtor ibland
inte men allt jag skriver är från hjärtat. Jag söker
ingen sympati utav vill också kunna skriva av mig
precis som alla andra!

Att varje dag vakna upp med klumpen i magen,
rädslan av att bli sårad av de man håller närmast hjärtat
och tanken om vad som kan hända är något av det
tyngsta man kan bära på. Att varje dag tänka på
att människor hela tiden sviker,sårar och bortkastar
en är något som tär på en själv.
Att en människa som står dig nära kan såra dig
så mycket,att en bästa vän kan förvandlas till
någon man aldrig mer kan umgås med för att
den visat sitt riktiga ansikte,är något man själv
aldrig skulle tro. De man minst anar sårar en
som mest och lämnar de djupaste såren.
Det låter orealistiskt att en person som
du en gång älskat kan få dig att vilja spy,
men kärleken kan verkligen förändras till
hat! Dagens folk är så svarsjuka på varandra,
genom att trycka ner varandra på olika sätt,svika
varandra och verkligen såra en så tror de att deras
svartsjuka kommer gå bort.
Ibland vill man bara försvinna från denna värld
till något ställe där ingen annan finns men ens
nära & kära håller alltid en tillbaka.
Man försöker kämpa emot denna falska värld
och få folket att förstå för själv försöker
man stå kvar med båda fötterna på marken
och inte tro att allt är perfekt genom att
såra,svika,tycka ner och bedra
andras svag punkt.Inget är perfekt
och inget kommer någonsin vara perfekt
så sluta bete er som idioter genom att glömma
bort de som verkligen bryr sig om er och
de som verkligen älskar er för
det sviker,det sårar,det får en att må dåligt och
det får en att känna rädsla. När man burit
på denna tunga ryggsäck,bearbetat den
och tömt den så vill man inte bära på den igen.